Onsdag

Klockan är nu 17.00 svensk tid onsdag 5 dec. och vi är över Grönland !!!!
Nu ska ni få höra…
Glada i hågen med förhoppningen att allt skulle funka körde Stoffe oss till Arlanda, trötta och något frusna. Mest frös Stoffe, som sedan skulle åka hem, så det blev en liten stund med kram och puss innan vi, hm, Jessice alltså, lämnade honom till en varm bil och vi fortsatte in i den varma avgångshallen. Yes först av alla! Otroligt! Nu hinner vi med frukost i lugn och ro!
Jo pyttsan! Vi knallar fram till informationen som upplyser om att tyvärr ert flyg till Chicago är inställt pga att någon körde på vårt flygplan. Det är trasigt! Jaha va fiffigt vad ska vi göra då?
Var snäll och gå fram till den incheckningen där så tar dom emot er. Tack tack.
Iväg dit. Och där märker dom att resebyrån glömt av sista trippen av resan! Den som är viktig! Då vi ska komma fram till Puerto Vallarta. Hoppsan något har fallit bort och det här ska vi fixa och var snäll och gå över till infodesken. Ta med er ert bagage och alla dom här papprena oxå så ska en personal där hjälpa er. Infodesken konstaterar att det här blir krångligt för det ska ju stämma med avgång och ankomst. Så under tiden vi fixar det här kan ni ta dom här papprena och ert bagage och gå till självincheckningen så kan ni checka in ert bagage i alla fall. Märk väl detta och kom ihåg. Man kan faktiskt slå kaptenen med en 15 ml parfym flaska och ev. göra det extra farligt med en tub tandkkräm. Japp, jag fick rensa min nogsamt uträknade packning! I med skiten i närmaste resväska, alltså Jans och sedan lämna in hela bagageutstyrseln. Tack tack.
Tillbaka till infodesken som har fixat lite resor hit och dit. Men vi kommer fram ca samma tid som det var tänkt. Alltså resan går så här; först en resa till Frankfurt på 2 1/2 timme. En timmes tid att ta sig från ena ändan av flygplatsen till den andra. Där kommer jag knycklande morrandes med mina kryckor och två packåsnor efter mig. Då stannar det en lite bil! Chaffören stannar och undrar om det går bra och om vi vill ha skjuts!? Hon får reda på vart vi ska och hon säger bara kommer strax tillbaka. Kör oss till en liten tunnelbanetåg som går inom flygplatsen och får åka ca 10 min, upp på lilla bilen igen, och sedan fram till gaten. Mycket bra service. Sedan på nästa flyg som ska gå till Mexico City med ett jumbojet. Jessice grämer sig lite för hon höll nästan på att få åka till New York. Den resan ska ta 11 1/2 timme! Och här sitter vi och blir servade med lunch – biff med potatismos, grönsaker och sallad, bröd, och en tårtbit. Kaffe till efterrätt. Och Ratatouill på film. Plus massor med luftgropar. Kan inte begripa hur Jessice gör? Hon har sovit konstant förutom väntetiden på flygplatsen och när hon fått mat. Så för henne känns nog resan väldigt kort. Å för all del jag ska inte säga något jag har sovit jag med. I Mexico City stannade vi en liten stund så det var bara tid för att ta sig från den ena gaten till den andra. Där kommer jag med mina kryckor och Jan o Jessice bärandes på packningen. För bagagevagnarna får bara användas från flyget till utcheckningen! Vem behöver vagn när man kan bära? Men, där susar en mexican frem, stoppar ner mig i en rullstol, säger till en annan mexican att ta hand om packningen och drar iväg med mig mot flyget till P. Vallarta. Jag är kidnappad tänkte jag! Please, my family is back there, can you wait for them? Hallo, stop please! Turen gick utanför så efter 14 timmars rökförbud kunde vi förpesta världen igen. In med oss till tullen och incheckning och det bästa av allt att vi fick förtur. Mexicanarna bara körde på. Snabbt gick det.